The Daily Madman

Aftonbladet har redan skrivit om detta, men det är väl bättre att ha kunskapen så utspridd som möjligt. Det handlar alltså om att man, efter att ha lagt ut en eller flera annonser på Blocket, får ett sms med texten:

“Min syster är intresserad av att köpa ditt objekt, vänligen maila länken från Blocket till henne E-postadress: annamaria19791@gmail.com Tack!”

Om man mailar adressen, så får man snart ett mail som ser ut att komma från Blocket med innehållet:

“Vi har uppmärksammat att ditt kort, vid din senaste transaktion, debiterades med ett extra belopp på 40,0 SEK. För att få tillbaka detta belopp ber vi dig klicka på följande länk och åter mata in de betalningsuppgifter som använts vid transaktionen.”

Följer man länken som kommer med det mailet kommer man till en sidan som också verkar vara Blocket, där man ombeds mata in sina person-och konto-uppgifter. Och vipps har bedragarna kommit över dina konto-uppgifter.

Alltså, det enklaste är att helt sonika ignorera sms:et. Har man däremot gått så långt att man fått mailet och knappat in konto-uppgifterna på bluff-sidan, så bör man omedelbart kontakta sin bank och spärra kontot.

Så här såg det ut när en kompis till mig fick sms:et:

Print PDF

Häromdagen fick jag ett mail från Fernando på Thesentinel.se. Dock handlade det inte alls om The Rockford Heroes, utan om VII Gates. Fernando var tydligen den som recenserade “Fire, walk with me” när den släpptes. Det är ju nu närmare 10 år sen, men han hade tydligen lyssnat på skivan nyligen, tyckt att det var bra, tagit reda på att vi gjorde en skiva till, och undrade nu var man kunde köpa den. Svarade precis som det var, jag har inte så stor koll, men samlat lite info här.

Men det som verkligen satte sig i mitt sinne var länkarna han skickade med. Förutom att recensera skivan så hade dom även gjort en intervju med mig. Skulle ljuga om jag påstod att jag kom ihåg just denna. Men kanske just därför var nästan lite rörande att läsa intervjuen (scrolla ner för att komma till den engelska översättningen), nästan som att tala med en snart 10 år yngre version av mig själv.

Vi har många likheter (konstigt vore väl annars ), men också en del klara skillnader. Den mest uppenbara är nog att jag förmodligen tänkte att väldigt mycket skulle vara mycket lättare att uppnå då. Samtidigt som jag egentligen tycker att livet blir lättare att leva för varje år som går, så känns det ändå lite vemodigt att man inte längre har den där lite mer naiva inställningen till världen.

Det fick mig att tänka lite på denna vackra visa, “Din barndom skall aldrig dö”, med Anders F Rönnblom:

Print PDF

Jag har ju skrivit en del om den ökade övervakning som vi utsätts för, bland annat häromdagen. Förespråkarna brukar ju ofta dra till med något i stil med “har man inget fuffens för sig behöver man inte oroa sig”. Och det enkla svaret är då att det finns ganska mycket saker som man gör och säger som inte är olagligt, men kanske inte information som man vill dela med sig av till vem som helst.

Annars skulle man ju t ex kunna tänka sig att det vore lag på att all ska ha minst en övervakningskamera uppskruvad i varje rum i sitt hem. Tänk vad mycket barn-och kvinnomisshandel vi hade kunnat stoppa den vägen.

Hursomhelst, fick en minst sagt praktiskt påminnelse om just det häromdagen.

Hade precis ätit lunch med mina kollegor. Luncherna brukar med få undantag utvecklas till väldigt intressanta och givande diskussioner om allt möjligt. Just denna dag diskuterade vi Apple’s och andra företags sociala ansvar mot sina underleverantörer (med en färsk artikel från Macworld som underlag) och hur det hittills gått med mitt dejtande. Hade en dejt planerat nämligen.

Man kan säga att det är ganska högt i tak i våra diskussioner. Vi känner varandra väl vid det här laget, så risken för missförstånd är relativt liten, även om man säger saker som man kanske inte skulle säga när man träffar människor för första gången.

Just därför så blev jag allt annat än positivt överraskad när jag lite senare sitter (eller står, jag har som mål att helt sluta sitta) vid skrivbordet och får ett sms från min tilltänkta dejt. Såhär stod det:

“Vill du ha min åsikt på artikeln med? Tack för ett lååååångt röstmeddelande som jag antar inte var planerat…”

Ja, ni förstår nog jag blir “lite” orolig när jag läser det där. Tanken på att någon jag är intresserad av redan innan första dejten ska ha hört mig sitta och diskutera mina förväntningar, förhoppningar och tidigare erfarenheter tillsammans med tre andra killkompisar känns verkligen inte angenäm. Missförstå mig inte nu, jag har bara seriösa och ärliga avsikter här. Men ändå.

Börjar febrilt fundera på vad som kan ha sagts. Egentligen har jag som princip att inte säga saker som man inte kan stå för, oavsett vem som hör på. Saker man inte kan stå för bör man kanske hålla för sig själv. Men ändå. Vet till exempel att jag nog kan uttrycka mig ganska raljant och med en viss galghumor över vissa saker, när det är sånt som jag egentligen tycker känns svårt. Som dejtandet.

Dessutom, hur sjutton lyckades telefonen ringa upp? Det behövs inte mycket funderande innan jag kommer på att jag började använda en nytt bluetooth-handsfree häromdagen. Och att jag suttit och fingrat på den under lunchen. Så jag råkade väl komma åt någon knapp som ringde upp det senaste numret på logglistan.

Sen visade det sig dock, efter en titt i samtalslistan där man kan se samtalens tidpunkt och längd, att vi omöjligt kunde ha hunnit fram till just diskussionen om dejtandet.

“Världen har ingen humor”, som en av kollegorna uttryckte det.

Print PDF

Ibland kommer många insikter samtidigt. Hamnade häromdagen i en diskussion (på nätet) som av någon anledningen mynnade ut i vad SD egentligen står för. Diskussionen handlade egentligen om övervakning och avlyssning, men det blir sådär ibland.

Som inlägg i debatten om hur vettiga SD är postade jag den numera klassiska TV-intervjuen med en SD-kille från Filipstad, Levi Klausen (som för övrigt slutat som kommunledamot). Passade på att titta på klippet igen, och fann det som vanligt ganska roande, en perfekt bild över hur en typisk SD-anhängare är. Fast samtidigt kändes det inte riktigt sjysst på något sätt. Samtidigt som Levi säger en hel del i mina öron konstiga/roliga/ovettiga saker, så verkar han ju samtidigt väldigt uppriktig och genuint övertygad i det han säger.

Och när jag googlade klippet så dök det ju upp en del andra länkar. En av de första satte verkligen ord på hur jag insåg att jag kände när jag tittade.  Läs och begrunda.

Men egentligen är det ganska självklart, man bör såklart alltid ta andra människors rädsla och oro på allvar, hur svårt man än har att sympatisera med den (just Levi lär t ex via Facebook uppmanat folk att spika upp grishuvuden på sina dörrar för att hålla muslimerna borta). Har faktiskt tänkt flera gånger att det vore intressant om någon ville skriva en alternativ version av Harry Potter, där man t ex utgår från Draco Malfoys perspektiv. Han ser sig ju förmodligen inte själv som ond, utan agerar utifrån vad som känns rätt och riktigt för honom.

Faktiskt så finns det ju en mycket känd bok som har lite av det perspektivet (fast inte just om Harry Potter då ), Mario Puzo’s “Gudfadern”. Den boken hade ju så att säga lika gärna kunnat skrivits ur ett perspektiv där man ser maffia-familjen Corleone som den brutala och kallsinniga organisation det egentligen är. Istället beskrivs den inifrån, och utifrån de olika familjemedlemmarnas synvinkel, vilket får en (i a f mig) att omedvetet hela tiden sitta och hoppas att dom ska lyckas med vad dom företar sig.

Ungefär samtidigt som alla dess tankar for runt i huvudet hittade jag även denna utmärkta krönika i SVD, “Elaka troll bör dränkas i kärlek”. Nu handlade den visserligen om hur man bemöter den ganska råa ton som lätt uppstår vid diskussioner på internet, men jag tycker att den har mycket gemensamt med detta.

Förmodligen är det oändligt mycket bättre att försöka bemöta människor som Levi med en lite mer förstående attityd än den föraktfulla man lätt annars antar när man träffar någon som man tycker har avskyvärda åsikter.

Kan tänka mig att mångas rasism i grunden är lite samma sak som dr Levander beskriver flygrädsla i “Sällskapsresan” (citerar fritt ur minnet):

“Flygrädsla är bara ett sätt för psyket att skapa fattbar rädsla, medans själva rädslan egentligen beror på någonting helt annat, kanske en dominerande mamma”.

Fast här handlar det förmodligen lite allvarligare saker än just en dominerande mamma. Arbetslöshet, otrygghet o s v. Det ligger väl i människans natur, vi vill alltid hitta orsaker. Känner vi inte till de verkliga orsakerna hittar vi på. Mart Hällgren sammanfattade det väldigt väl en låt som heter “Troll och häxor”:

“För i tiden trodde man på troll, påhittade fiender kommer nu från annat håll”.

Känner på mig att det är dags att knyta ihop det här inlägget, även om det säkert kommer en fortsättning. Men sammanfattningsvis så tror jag alltså att vi skulle vinna väldigt mycket på att bemöta SD med en lite mjukare attityd, hellre än utfrysning och förakt. Just eftersom väldigt många av deras sympatisörer redan känner sig utfrysta och föraktade på det eller andra sättet.

Print PDF